Plötsligt händer det!
Igår hände det igen. Jag satt i ett möte, där jag hade en handledande roll och det gick tungt. Uppgiften och inriktningen var klar, men processen gick i stå. Varje ny fråga ledde till fler nya frågor (inte sådär kreativt och härligt, ni vet, utan mer invecklande än utvecklande) och det var oklart vem som ägde svaren. Vi var sådär trötta som man bara kan vara en snöig januarieftermiddag när mörkret kletar mot fönstret, instängda i våra egna tankegångar och insnurrade frågor.
Jag ansträngde mig för att inte ta över och börja ge råd, men lyckades inte så bra. Till slut sa jag uppgivet till min samtalspartner:
”Vad vill du själv? Vill du släppa den här inriktningen helt och gå tillbaka till den gamla idén?”
Effekten var omedelbar. Energin återvände, så även rosorna på kinden och kraften i projektet. Idéerna strömmade till och det var möjligt att göra en konstruktiv handlingsplan. Vi skrattade och skojade om hur vi återfunnit kraft och glädje i jobbet.
Vad var det som hände? Vi släppte taget om bilden av det som skulle ske. Av outgrundliga skäl håller vi ofta krampaktigt tag i vår bild av utvecklingen, projektet, ett bra liv, en arbetsuppgift. Och luften blir tunnare och tunnare. Ledare skulle behöva släppa taget oftare.
I de krisjobb jag ofta håller på med ägnar vi oss ofta åt mätningar och utvärderingar. Men hur mäter man den kraft som uppstår när man ger upp en föreställning som gått i stå? Och i gengäld får nytt syre, nya idéer och oftast ny förvirring, men också ny inspiration.
Jag vet inte, men jag måste komma ihåg den här känslan av hur allt löstes upp och blev BRA. Jag kände en företagare som sa:
”När allt går tungt och alla bara hittar svårigheter i det vi ska göra, då brukar jag till slut säga:
-Nu sätter vi upp ett mål och så jobbar vi av bara helvete”.
Det är ett bra råd, men ibland är det målet som behöver bytas ut.
www.ordochhandling.se